Motion till ombudsmötet 1998:518 av Nils Gårder om förnyelse av inomkyrklig demokrati

Ombudsmötet OMot 1998:518

Det låga intresset för kyrkovalen föranledde det utredningsarbete som avslutades med betänkandet Kyrkofullmäktigevalen - Problem och möjligheter (Svenska kyrkans utredningar 1994:4). I betänkandet framlades förslag till hur intresset skulle kunna ökas med bl.a. ytterligare information. Inför 1997 års kyrkoval lades betydande resurser ned för att öka intresset. Resultatet blev emellertid ett jämfört med tidigare val ännu lägre valdeltagande.

Min uppfattning är trots detta att valdeltagandet inte var lågt i jämförelse med vad man hade anledning att vänta sig. Valdeltagandet var uppskattningsvis mer än dubbelt så stort som deltagandet i de söndagliga gudstjänsterna. Har man skäl att räkna med större?

Religionssociologiska undersökningar visar att en stor del av de kyrkotillhöriga inte känner samhörighet med den egna församlingen. De känner större samhörighet med Svenska kyrkan som helhet. Detta kan förklaras av att kontakten med kyrkan i huvudsak sker som relation mellan präst och enskild eller mellan präst och familj vid dop, vigslar och jordfästningar. Inte heller de många anonyma besöken i kyrkor för enskild bön innefattar en församlingskontakt. Kyrkoval uppfattas med fog som en församlingsangelägenhet. Valet kan, trots det befogade påpekandet av att den Svenska kyrkan inte är en föreningskyrka utan en folkkyrka, uppfattas som en föreningslik angelägenhet inte aktuell för dem som endast söker relation till kyrkan vid enstaka tillfällen. Det kan vidare t.o.m. påstås vara rationellt att avstå från att rösta om man inte anser sig ha någon uttalad mening i kyrkopolitiska frågor.

Att försöka öka valdeltagandet genom att informera mera om valen är med största sannolikhet meningslöst. Att ge nya tekniska möjligheter som rätt till brevröstning eller röstning på pastorsexpeditionen på främmande ort är likaså troligen närmast betydelselöst för valdeltagandet.

Det är tid att inse följande: Närmast alla röstberättigade är väl informerade om sin rösträtt. De flesta väljer emellertid medvetet att inte rösta.

Mot denna bakgrund bör kyrkan å ena sidan respektera att många inte vill rösta men å andra sidan bättre taga tillvara det intresse som visas av de tusentals personer, som trots allt deltager i valen. Genom att ge dessa ökat inflytande kommer deras intresse att ytterligare växa. De kommer då att alltmer inlemmas i församlingslivet och bli medarbetare i evangelisation och diakoni. Därmed skapas förutsättningar för att intressera fler kyrkotillhöriga till kontakt med församlingen. Endast så kan enligt min mening den kyrkliga demokratin befordras.

Det är ett historiskt faktum att vår nuvarande kommunala demokrati har växt fram ur den kyrkliga sockengemenskapen. Det är emellertid också ett faktum att kyrklig demokrati idag inte kan utgöra endast en spegelbild av hur medborgarna beredes inflytande i de borgerliga kommunerna. Svenska kyrkan måste på nytt självständigt utveckla en livaktig demokrati lämpad för kyrkan under början av det tredje årtusendet efter Kristi födelse. Det grundläggande skälet för detta är inte att öka valdeltagandet i kyrkovalen med några procentenheter. Det grundläggande skälet är att kyrkans arbete med evangelisation och diakoni torde förbättras om fler blir delaktiga.

Min förmodan är att en grundläggande förutsättning för att kyrkan både skall bevara sin rätta identitet och anpassa sig till folkets behov är att det finns livaktig koppling mellan å ena sidan gemenskap i gudstjänst, bön och diakoni och å andra sidan det kyrkopolitiska arbetet i formella och informella sammanhang.

Den nuvarande ordningen ger väljarna i allmänhet ett ganska ringa inflytande. Endast den som tillhör ett politiskt parti har inflytande över nomineringarna till förtroendeposter. Jag bortser då från de relativt få fall där valen sker på stämma eller där lokala partier har offentliga välbesökta nomineringsmöten. Vid valtillfället har väljaren ofta i praktiken ett ganska litet inflytande över vilka som blir valda.

En utredningsgrupp har arbetat med frågor rörande val, indelning, kyrkobokföring och arkiv inför antagande av en ny kyrkoordning (Betänkandet utgivet som Svenska kyrkans utredningar 1998:4). Utredningsgruppen, vars förslag jag naturligtvis inte avser att närmare bemöta i detta sammanhang, har föreslagit att de beslutande valda organen skall kompletteras med ett rådgivande allmänt församlingsmöte. Tanken kan vara god. Den vittnar om en insikt att den nuvarande representativa demokratin inte är tillräcklig för delaktighet.

Det finns skäl för kyrkan att nu, när arbetet med övergången från statskyrka till ett självständigt trossamfund närmar sig sin verkställighet, initiera en egen grundläggande demokratiutredning. Utredningen bör inte vara inriktad på att lösa vissa enskilda tekniska problem utan på ett mer grundläggande sätt utreda hur makt och insyn är fördelad och hur den kyrkliga demokratin kan främjas.

Inom kyrkoordningsarbetet framskymtar även ett synsätt på den dubbla ansvarslinjen som i sammanhanget bör uppmärksammas. På grund av svårigheterna att fastställa vilka beslut som ankommer på innehavarna av kyrkans ämbete respektive på kyrkoråd finns önskemål om klargöranden. Det finns tecken på en vilja att skapa två entydigt avgränsade sfärer. Utan anspråk på djupare insikt tror jag detta är fel väg. Kyrkorådet bör enligt min mening inte bara vara det organ som slutligt avgör vissa frågor utan även det organ där kyrkoherden samråder där han eller hon senare ensam fattar beslut. Detta torde vara en del av den ursprungliga tanken med kyrkorådet. Det är skillnad mellan att fatta beslut ensam i enrum eller med privata rådgivare och att fatta beslut ensam i kretsen av demokratiskt valda rådgivare.

Att en demokratiutredning bör ha stor frihet att lägga fram förslag till förändringar av hur kyrkovalen i framtiden skall äga rum behöver knappast tilläggas.

Valfrågor ankommer enligt nuvarande rättsregler på riksdagen att besluta. Mitt förslag är emellertid inte att nu initiera någon lagstiftning utan att initiera ett långsiktigt inomkyrkligt utredningsarbete. Därför anser jag frågan bör ankomma på SFRV att besluta om.

Med anledning av ovanstående yrkar jag

att ombudsmötet hos stiftelsestyrelsen begär att en grundläggande utredning av inomkyrkliga demokratifrågor verkställes och att utredningsgruppen erhåller direktiv att framlägga förslag syftande till att öka delaktigheten.

Lund den 17 juni 1998

Nils Gårder